Ey
Have u discover this?
We think "The happy moments, the happy times in mah life never last" Well, that's true. But u know what? The bad things and the bad times in your life never last either. Both of them comes and goes as they wishes.
Think positive and u will survive ever hardship in world u get, cuz that's how life works. U only get stronger mate.
Life's filled with different expressions
And I go like FML
Searching, Who am I? Thinking What do I want? Cuz imah also an human being and must think ab myself too.
Living my life, finding the positive parts of it and keeps going mah road. But maybe it's time to turn right instead
of keep going the road I've kept going for the most part of my life. Cuz I can't keep live like this, right?
Find a bit more...freedom
Love my friends, that's why imah with them. You mean a lot to me and I wish you all happiness. I know that the most of you know, but you who don't know, remember that imah always gonna be there for you, that if there's something, you can always come to me and talk. Cuz imah always gona listen and imah always gonna try to help.
Just come to me, cuz I've absolutely not abandoned you and I'll never do that either.
But I want you to understand and accept this: Imah gonna try to be a bit more selfish and think ab myself as I wrote above for my own sake, for survive.
I love my parents. They're the one who've raised me to be the one I am. It can be hard times sometimes, but that doesn't matter, they mean a lot to me still. Everyone needs to think a bit more ab their parents and be grateful. Cuz no one's perfect, not even your parents, cuz they're also humans.
I love you My breath almost stops when I see you. When I feel the smell of you, imah feeling happy and comfortable. Seeing you smile is like feeling the sun shining at me. Your every touch makes me feel alive.
To be honest, all I need is your presence, and I forget everything bad in mah life.
I Loved you and I do still Love you, but I think it's time to put an end on this cuz we can't keep it like this. We are destroying each other. It's time to go on, right dear?
Thank you so much for the wonderful time, you've gave me the best and beautifullest memories of my life. I can keep write ab you the whole night but I wont.
Let's keep being with each other, but from now on, officially as friends.
Ey bro, where are you? I don't know you any longer and am missing so bad the bro who protects me from everything (including guys, haha...), talking foolish who-the-hell-cares-stuff, making me laugh and letting me cry in his calming arms. You've changed, I know and imah gonna accept that. But I wished I could know the reason and that it wouldn't have changed everything between us. But I guess that's life.
Thank you for the wonderful time. I loved you with my whole heart.
Imah gonna accept that past is past, and belive in the future and live in the Now.
Under sitt skal
Folk är olika på alla sätt
Vissa vill vara normal, vara som andra, medan andra inte vill vara normala, vill sticka ut lite. Jag är typen som hatar "normal". Det är bara tråkigt, det är intressant när folk kommer med åsikter, även om de är emot mina, jag gillar det! Men vissa vill ju vara normala och som andra eftersom de inte vågar, är väldigt osäkra på sig själva. Många tror att det bara finns "Rätt åsikt, Fel åsikt" men så är det ju inte. Dock är det många som säger det och på det viset påverkas många osäkra personer.
Det flesta gömmer sig under något sorts skal. Spelar stöddig för att dölja sitt svaga jag, eller som ovan, klär sig i ett skal - personlighet som är "rätt".
Men väldigt många gömmer sitt osäkra, rädda, eller ledsna jag under ett leende och skratt. När det kommer till de här personerna splittras de till två kategorier. De som VILL att vännerna ska märka att det bara är ett skal och de som vill att vännerna också ska bli lurade och tror att man är glad på riktigt. Det är svårt att veta.
När man ser att en vän gömmer sig under ett skal, hur ska man göra? Man kan inte fråga "hur vill du att jag ska göra?"" för om det är så att vännen VILL dölja det, så har man visat att vännen har failat. Det enda man kan göra är att visa att man står vid dens sida och kommer alltid lyssna.
Vissa personer VET jag hur jag ska hantera, men vissa inte. Jag chansar. Jag själv är typen som vill att vännerna ska se (dock inte alltid...). Men inte vilka vänner som helst, bara vissa speciella, så jag är också komplex. Det är svårt att leva i den värld vi lever i (särskilt nu efter hur allt bara förändrats och blivit helt sjukt...), väldigt jobbigt för tonåringar. Tonåringar är nog den värsta folkgruppen i hela världen, men också de mest känslosamma. Men samtidigt kan man säga att tonåringarna är de som ger liv åt folk så aa...heh.
Kanske några kommer bli störd på det här inlägget, på mig, vad vet jag? Men jag fick lust att skriva det och man får tolka det hur man vill. Fri vilja om allt. Men ska tillägga att jag inte anser mig själv perfekt eller överlägsen alls. Jag gör massvis av misstag och kan gå över gränser och jag vet det själv. Det enda jag försöker göra är att tänka igenom allt och bättra mig genom att känna till olika saker.
Vänner med ålderskillnader
Det här med åldersskillnader är en stor fråga (iallafall för mig och några till). Ålder är nånting fullkomligt oviktigt enligt mig. Om man trivs och tycker det är kul att vara med personen, så är den ens vän, oavsett ålder. Yngre kan vara tillräckligt mogna så man kan prata med de. Det är ganska stor skillnad mellan min yngsta kompis och min äldsta kompis, men so what?
Man måste själv också kunna anpassa sig till vännerna. Man kan inte förvänta sig att alla ens yngre vänner är lika mogna som en själv, men isånnafall kan man ta fram den lite barnsligare delen av sig själv, då funkar det ju bra! (finns självklart gränser åt båda hållen men)
Man ska inte heller vara kompis med äldre bara för att det är "coolt", för det är inte coolare att vara kompis med de än att vara kompis med någon annan i sin egen ålder eller yngre. Personligheten och personkemin är det som räknas, inte status och annat skit.
Detsamma gäller kärleken. I våra åldrar anser jag att upp till 5års skillnad inte gör ett skit. Sedan när man är över 20 så är det fritt fram!
Det gäller detsamma här som ovan, om man älskar personen har man ju redan kommit över åldersmuren, inte sant?
Folk som kommenterar par med åldersskillnader: FUCK off. Ni vet inte ett skit så håll era fula käftar stängda så blir allting bra :)
Seriöst...
Det finns en sak jag stör mig grymt mycket på. Det är på folk som går och blir kär i 500 personer samtidigt. Jag förstå två personer, can't help it. Men från tre uppåt? Det är ju bara tecken på att man är desperat! Det är sjukt taskigt också, om man går omkring och visar intresse till de här TRE killarna, sen så blir kanske två av de intresserade. Happ, what's now? Jag tror heller inte att sånna här personer kan vara troget fast vid sin pojkvän/flickvän om den skaffar en. Tror att personen kommer gå omkring och va förtjust i andra hela tiden, vilket är väldigt synd om pojk-flickvännen, vilket också kommer leda till att personen till sist kommer bli ensam eftersom ingen litar på den längre. Tycka att flera är snygga eller charmiga gör inget, det är ju en annan sak men att bli kär? Nej. Vet inte, vissa kanske kommer tycka jag låter taskig eller dum, vad vet jag? Men det här är iallafall min åsikt.
Pic by: ~killerladybugs
うらやましい
愛ってやっぱりいいな、守ってくれていつもそばにいてくれる人がいるのって、心強いんだよね
やっぱり愛されるのって、大切だよ？好きって気持ちはやっぱり大事だよ？
Pic by: ~KMiklas
Mah SceNe gIrl-sis
Now she is so funny and kind. Very cute and she's always there for me and cheers me up, she's the best sis evah <3
And yeah, she is just SO freaking awesome on edit pics, u know, use ps! (don't worry, that days will come back...cuz it MUST!) No one is better than her on that.
Wuv chu sis, thx for being mah sis <3
P.s She loves cake! xD
Made by sis~
The time's killing me
Everything is passing by, time, friends, happenings...even love most of the times....everything becomes a M.E.m.O.r.Y
Tick tock it saids, the clock in my corner, counting the seconds of my life. Slowly but fast, it´s counting. Making everything in to memories~
Varför bryr jag mig så mycket om tiden? Om klockan?
Eftersom allt i mina tankar och minnen, styrs av tiden och förintar ibland mitt inre
Minnen dödar mig. Tar fullständigt kol på mig. Man brukar säga "lyckliga minnen", men för mig är bara minnen plågsamma.
Att minnas den lyckliga tiden som man inte har längre.
Att minnas människor som man inte kommer träffa igen.
Att minnas roliga stunder som inte kommer tillbaka.
Minnen tvingar till tårar, extrem saknad. Sliter hjärtat i stycken. Även om man försöker vara tacksam över att man kunnat ha den tiden, att man kan återspegla händelsen flera gånger i huvet, så leder det till ännu mer saknad. Minnen blir suddiga efter ett tag. Man minns inte riktigt hur det var. Man glömmer dofterna. Känslan. Kanske blir ansiktet suddigt. Man glömmer rösten. Men det finns alltid en känsla som stannar kvar. Saknad och känslan att man älskar.
Minnen som kan vara så underbara...varför måste de också vara rena tortyren?
Pic by: ~thymian
Böcker...
Jag bara ÄLSKAR böcker! De har sina egna berättelser allihopa! Olika kunskaper, olika åsikter, olika perspektiv på olika saker...de hjälper också människorna att bearbeta sin hjärna och komma upp med bilder/fantasier om hur världen/människan/saken som är beskriven i boken! De GER kunskaper, ger människan chansen att känna en massa känslor. Tänk, en bunden bunt papper, med tryckta svarta krumelurer, kan få en att bli glad, rädd, ledsen, arg, orolig, nervös...det är ju bara helt otroligt!!!
En bunden bunt papper, med tryckta svarta krumelurer
Är inte det nästan...ah, jag kan inte förklara med ord nästan!
Är inte det nästan...ah, jag kan inte förklara med ord nästan!
Marilyn < Audrey
Otroligt många som anser at Monroe är underbart vacker. Jag tycker också att hon är vacker, men tycker inte att hon är så märkvärdigt vacker.
Jag tycker däremot att Hepburn är otroligt söt/vacker. Hon har en sån charm!
Audrey Hepburn vackrare än Marilyn Monroe! Punkt slut! (För min del)
Jag tycker däremot att Hepburn är otroligt söt/vacker. Hon har en sån charm!
Audrey Hepburn vackrare än Marilyn Monroe! Punkt slut! (För min del)
Erfarenhet och förståelse
Jag förstår det mesta och har mycket erfarenheter men det finns en sak som är rätt så "vanligt" som jag har sluppit undan att få kontakt med, och det är döden av någon nära. När folk kommer till mig och vill ha hjälp eller vill att jag ska lyssna, förstår jag alltid hur de känner, vad de vill, vad de säger och menar. Men när någon berättar om att en nära släkting dog eller en vän dog, så vet jag inte vad jag ska göra eller säga. Det är ju eftersom då att jag aldrig har varit med om det och sluppit ha den erfarenheten. Det enda jag kan göra är att ana hur hemskt ont det gör, hur hemskt ledsamt det är. Men att VETA, är omöjligt. Det enda jag har varit med om som kopplas till döden, är mina egna nära-döden upplevelser. Att själv vara nära på att död har hänt mig ofta.
Jag är hemskt tacksam över att jag har sluppit den här hemska upplevelsen och hoppas på att jag slipper den ett bra tag till.
Jag är hemskt tacksam över att jag har sluppit den här hemska upplevelsen och hoppas på att jag slipper den ett bra tag till.
*knackar i trä't*
Drawing by: ~SilverArtist1
Drawing by: ~SilverArtist1
Musikvideon
Är det bara jag som tycker att musikvideon är en viktig del av edn nuvarande musiken? Musikvideon är ju en del av musiken så sättet att se på musiken ändras beroende på hur musikvideon är (om man har sett den, förstås).
Vi tar ett exempel; Britney Spears musikvideon. Jag har många anledningar till att inte tycka om hennes musik. Jag tycker inte om melodin (om vi nu ska kalla det för melodi, för mig är det bara en massa ljud och rytmer som spelas i bakgrunden), sen så hennes sätt att sjunga, hennes röst. Det spricker här och där (jag vet att det är meningen) men det händer för ofta om inte hela tiden. Den här halvkvävda gnälliga rösten är långt ifrån min typ. Texten, de brukar inte vara så fullt meningsfulla heller. Mest sex, sex och sex. Liksom hennes musikvideor. I nästan alla musikvideor så visas hon upp mins en gång naken (nästan). Det kanske är för att det säljer bra etc, men bevisar inte det lite då att bara musiken inte räcker för att hon ska sälja, utan hon måste ta hjälp av sin kropp? Det är synd. Så för mig blir bara hela imagen ytlig och för vågat, utan någon riktig mening.
Vi tar ett exempel; Britney Spears musikvideon. Jag har många anledningar till att inte tycka om hennes musik. Jag tycker inte om melodin (om vi nu ska kalla det för melodi, för mig är det bara en massa ljud och rytmer som spelas i bakgrunden), sen så hennes sätt att sjunga, hennes röst. Det spricker här och där (jag vet att det är meningen) men det händer för ofta om inte hela tiden. Den här halvkvävda gnälliga rösten är långt ifrån min typ. Texten, de brukar inte vara så fullt meningsfulla heller. Mest sex, sex och sex. Liksom hennes musikvideor. I nästan alla musikvideor så visas hon upp mins en gång naken (nästan). Det kanske är för att det säljer bra etc, men bevisar inte det lite då att bara musiken inte räcker för att hon ska sälja, utan hon måste ta hjälp av sin kropp? Det är synd. Så för mig blir bara hela imagen ytlig och för vågat, utan någon riktig mening.
Det här är dock bara min åsikt
Rihanna däremot tycker jag bättre om (även om jag inte tycker så mycket om hennes musik heller, men det är bara om min musiksmak). Hon har en flytande melodi i hennes låtar och hennes texter har någon sort mening i sig, ordentliga känslobeskrivninga (kanske inte i alla dock). Musikvideorna är inte heller alldeles för vågade, även om hon kanske klär upp sig utmanande. Musikvideorna utrycker attityd och känslor de med, dramatik. Det hjälper mig att tycka bättre om hennes musik.
Lady Gaga. Älskad och hatad. Jag skulle inte säga att jag gillar hennes musik, men hennes stil däremot. Jag tycker inte om hennes klädsmak och allt det där, men jag tycker hon är artistisk och udda. Hon visar något annat, vågar att överdriva, vara extrem. Det är sånt jag tycker väldigt mycke om. Det blir någon bild av det hela. (fast jag kan tycka att även hon kanske är lite uppmanande när det gäller en del klädsel samt moves)
Lady Gaga. Älskad och hatad. Jag skulle inte säga att jag gillar hennes musik, men hennes stil däremot. Jag tycker inte om hennes klädsmak och allt det där, men jag tycker hon är artistisk och udda. Hon visar något annat, vågar att överdriva, vara extrem. Det är sånt jag tycker väldigt mycke om. Det blir någon bild av det hela. (fast jag kan tycka att även hon kanske är lite uppmanande när det gäller en del klädsel samt moves)
At the end, alone
Händer jämt och ständigt. Hela tiden med nästan varje person jag blir lite närmare vän med.
Ingenting hänt. Plötsligt en dag kommer till skolan. Diss. Försöker fråga personen varför. Diss. Låter personen vara, antar att personen kanske tröttnat, är allmänt trött, inte lust att snacka med mig eller kanske bara inte är i bra mood. Tiden går. Försöker snacka med personen igen. Diss. Jag blir frustrerad och tycker det är dags att försöka seriöst få fram vad problemet är. Msn eller sms. "Har jag gjort dig nåt?" är min vanliga fråga. Svar: "Jag vet nog att du snackar skit om mig och tycker illa om mig egentligen bakom ryggen på mig!"....va?? Så kommer det till den punkten igen. Jag har de ALLRA flesta gånger...om inte alla gånger INTE snackat skit om nån jag går och blir bra vän med! De är ju viktiga personer för mig och om det är en vän, så blev jag ju vän för att jag tycker om personen! Om jag inte gillar personen så blir jag ju inte vän med den? Nåja. Det blir en lång diskussion och om jag har tror fattar personen att jag inte gjort det och vi blir sams. Men ibland händer det att de aldrig tror på mig och det blir slut där. Det är lungt för mig för om personen i fråga inte verkar kunna lita på mig alls, så ska vi inte vara vänner. Men det jag blir sur över är att de går och väljer att vara med någon som de VET är falsk eller att den har snackat skit om personen.
Om jag snackar skit om nån jag tycker om, är det nog då jag mår riktigt skit. Då jag inte kan ha riktig kontroll över mig själv. Jag verkligen hatar när jag är så. Men när jag då snackar skit om nån av mina vänner, tror jag att även om det kommer ut, så vet jag på något sätt att min vän kommer förstå om jag förklarar. Självklart så kommer jag må skit av att kanske ha sårat min vän men även om vi kommer bråka lite om det, så kommer min vän förstå och förlåta mig. Eftersom de flesta sakerna jag då säger, inte är nånting jag egentligen tycker. Någonting jag bara får för mig, eller månting jag vet att andra tycker.
Nu är det så att jag säger att jag knappast snackar skit, för det stämmer inte. Tror faktiskt inte att det finns NÅGON som inte snackar skit alls. Det enda jag säger är att jag inte snackar skit om de som verkligen är mina vänner. Förutom undantaget ovan.
Det verkar vara svårt att förlåta mig. Har märkt att alla andra ganska lätt blir förlåtna för saker de FAKTISKT har gjort, medan jag inte blir förlåten för något jag INTE har gjort. Lustigt. Mycket lustigt. Jag måste vara perfekt. Annars kollar folk ner på mig. Men om jag är "perfekt-hållet" så kommer folk och säger "Fan tror du att du är bättre än oss eller?? Tror du att du är värd mer eller??" etc....
Ingenting hänt. Plötsligt en dag kommer till skolan. Diss. Försöker fråga personen varför. Diss. Låter personen vara, antar att personen kanske tröttnat, är allmänt trött, inte lust att snacka med mig eller kanske bara inte är i bra mood. Tiden går. Försöker snacka med personen igen. Diss. Jag blir frustrerad och tycker det är dags att försöka seriöst få fram vad problemet är. Msn eller sms. "Har jag gjort dig nåt?" är min vanliga fråga. Svar: "Jag vet nog att du snackar skit om mig och tycker illa om mig egentligen bakom ryggen på mig!"....va?? Så kommer det till den punkten igen. Jag har de ALLRA flesta gånger...om inte alla gånger INTE snackat skit om nån jag går och blir bra vän med! De är ju viktiga personer för mig och om det är en vän, så blev jag ju vän för att jag tycker om personen! Om jag inte gillar personen så blir jag ju inte vän med den? Nåja. Det blir en lång diskussion och om jag har tror fattar personen att jag inte gjort det och vi blir sams. Men ibland händer det att de aldrig tror på mig och det blir slut där. Det är lungt för mig för om personen i fråga inte verkar kunna lita på mig alls, så ska vi inte vara vänner. Men det jag blir sur över är att de går och väljer att vara med någon som de VET är falsk eller att den har snackat skit om personen.
Om jag snackar skit om nån jag tycker om, är det nog då jag mår riktigt skit. Då jag inte kan ha riktig kontroll över mig själv. Jag verkligen hatar när jag är så. Men när jag då snackar skit om nån av mina vänner, tror jag att även om det kommer ut, så vet jag på något sätt att min vän kommer förstå om jag förklarar. Självklart så kommer jag må skit av att kanske ha sårat min vän men även om vi kommer bråka lite om det, så kommer min vän förstå och förlåta mig. Eftersom de flesta sakerna jag då säger, inte är nånting jag egentligen tycker. Någonting jag bara får för mig, eller månting jag vet att andra tycker.
Nu är det så att jag säger att jag knappast snackar skit, för det stämmer inte. Tror faktiskt inte att det finns NÅGON som inte snackar skit alls. Det enda jag säger är att jag inte snackar skit om de som verkligen är mina vänner. Förutom undantaget ovan.
Det verkar vara svårt att förlåta mig. Har märkt att alla andra ganska lätt blir förlåtna för saker de FAKTISKT har gjort, medan jag inte blir förlåten för något jag INTE har gjort. Lustigt. Mycket lustigt. Jag måste vara perfekt. Annars kollar folk ner på mig. Men om jag är "perfekt-hållet" så kommer folk och säger "Fan tror du att du är bättre än oss eller?? Tror du att du är värd mer eller??" etc....
HUR FAN VILL NI ATT JAG SKA VARA DÅ?????
Och rasister. De säger "de får fan gå och ta och åka hem till sitt eget land!" hm ok. Vi säger att alla "återvänder" till sina länder. Men vi då? Vi halv-utlänningar. Hur FAN ska vi göra?? Åker till ena landet. "DU ÄR INTE ------, DRA!" åker till det andra landet "MEH, DU ÄR INTE ____, DRA!" jaha. Är det på det viset? Vi är inget. Vi är mitten, har ingen plats att vara att känna MITT land. Klart vi kan ha nån favorit som vi anser är VÅRT land, men vi är fortfarande "bara" halvt. Vi kanske bor i ett av landet, men vi är ju som sagt, "bara" halv. Komplicerad fucked up värld vi lever i, va?
Kärlek - skrämmande men vacker
Alla går och blir kär i någon. 90% upplever en jobbig känsla. Smärta, längtan och ännu mer smärta. Varför tillåter vi oss att älska någon då? I början, när man är småkär är man lycklig. Det märks tydligt på både tjejer och killar när de är kära, eller jag tycker det iallafall. De skiner. Men oftast, när man blir kär på riktigt, när man börjar älska någon, börjar helvetet. Man längtar och hjärtat nästan slits i stycken. Svartsjukan blir stark och man får se en del av sig själv som man inte visste fanns, som man också kan komma och avsky, vilket leder till sämre självförtroende samt mer smärta. När kärleken är över, eller när man känner att det går mot slutet...behöver jag säga mer?
~Gråt och skrik~
~Lidande och plåga~
~Smärta och förtvivlan~
~Så lycklig~
RENA PARADISET
~Lidande och plåga~
~Smärta och förtvivlan~
RENA TORTYREN
~Så vacker~Men vi tillåter oss hela tiden att älska på nytt. Förr eller senare, även om man lovat sig själv att aldrig älska någon mer, för troligen redan andra gången, så hittar vi någon igen. Varför?
För när kärleken är lycklig...det finns INGEN annan känsla som kan beskriva eller kan vara bättre än när kärleken är lycklig. Eller när man vet att den andra älskar en tillbaka och har den personen hos sig, i närheten, att personen finns där. Man får en ytterligare styrka och mod. Man kan kämpa igenom de olika svåra proven som sätts i våra liv.
För när kärleken är lycklig...det finns INGEN annan känsla som kan beskriva eller kan vara bättre än när kärleken är lycklig. Eller när man vet att den andra älskar en tillbaka och har den personen hos sig, i närheten, att personen finns där. Man får en ytterligare styrka och mod. Man kan kämpa igenom de olika svåra proven som sätts i våra liv.
~Så underbar~
~Så lycklig~
RENA PARADISET
Så bisarrt. Kärleken är två i en och den ena sidan är den raka motsatsen till den andra. Kärlekens kraft är enorm och kan ändra människor nästan hur mycket som helst och olika håll. Åt ett negativt håll och ett positivt håll.
~Kärleken är skrämmande, men vacker~
heheheh...
Ok, jag har varit hyper hela kvällen. Har sagt till alla att de älskr mig, sedan när de svarar något i "ja" stilen säger jag åt de att fråga chans! Och när några av de gör det dumpar jag de! Men de flesta trodde inte på att det var jag till att börja med, haha! Jag låtsades vara fjortis och skit också! Men nu har jag lugnat ne ´r mig och tänkte att jag kanske kunde skriva något vettigt här :) Jag tänker nämligen skriva mer om mig. Men mycket mer av den djupare delen.
Jag gillar att filosofera. Jag tänker mycket (för mycket ibland...) och kommer på nya frågor och svar till nästan allt. När våren kommer och snön smält bort, så sätter jag mig på ett favoritställe i skolans park, på gräset och bara tänker, lyssnar på musik eller läser. Jag förstår att många tycker jag är en väldigt tråkig sällskap men ja, that´s just me!
Men jag har försökt lära mig att bli social igen. Jag hade tappat förmågan att kunna prata ordentligt med någon, eller att försöka underhålla de. Men nu har jag fått det tillbaka. Men FÖR mycket. Jag börjar bli översocial, och det orkar jag inte riktigt med och mår också dåligt av. Men jag har då hittat vart balanspunkten är och ska barra tagga ner så att jag kommer dit.
För 1,5 år sedan ville jag inte att NÅGON skulle komma i närheten av mig. Jag skulle vara ensam, för det var ju så jag trivdes. Men jag träffade två personer som ändrade allt i mitt liv. Två av mina närma vänner säger att jag blev mer glad och öppen sen jag träffade de. Och det är sant. Jag fick mer självförtroende och allt kändes mycket lättare.
Självklart kom det med andra jobbigheter p.g.a att jag blev vänner med de, men det är ingenting gemfört med hur jag hade det innan, och vad de ger till mig.
Många kan tro att jag är kaxig, men jag är nog mer rent av rakt på sak, uppriktig och ärlig. Jag tycker vita lögner är ganska onödiga.
Många tror nog jag är dyster för att jag inte tror på "alla kan vara snälla mot varandra" och sånna liknande saker. Jag anser att världen är smutsig och att människan är det också. Jag tror inte att det kommer ändras. För det KAN inte ändras förrän människan försvinner. Är jag hemsk?
Men jag tror att kärleken ändå kan rädda mycket. Det finns godhjärtade människor. De kan med kärlek hjälpa andra, men det når inte så långt Men det är de som gör världen möjlig att leva i.
Nu har jag skrivit om mig själv och om mina tankar. Jag skulle gärna vilja hör eran åsikt om världen också! Jag vill ha någon att diskutera med. Maila mig gärna på [email protected]
:)
Ciao!/MaNa
Jag gillar att filosofera. Jag tänker mycket (för mycket ibland...) och kommer på nya frågor och svar till nästan allt. När våren kommer och snön smält bort, så sätter jag mig på ett favoritställe i skolans park, på gräset och bara tänker, lyssnar på musik eller läser. Jag förstår att många tycker jag är en väldigt tråkig sällskap men ja, that´s just me!
Men jag har försökt lära mig att bli social igen. Jag hade tappat förmågan att kunna prata ordentligt med någon, eller att försöka underhålla de. Men nu har jag fått det tillbaka. Men FÖR mycket. Jag börjar bli översocial, och det orkar jag inte riktigt med och mår också dåligt av. Men jag har då hittat vart balanspunkten är och ska barra tagga ner så att jag kommer dit.
För 1,5 år sedan ville jag inte att NÅGON skulle komma i närheten av mig. Jag skulle vara ensam, för det var ju så jag trivdes. Men jag träffade två personer som ändrade allt i mitt liv. Två av mina närma vänner säger att jag blev mer glad och öppen sen jag träffade de. Och det är sant. Jag fick mer självförtroende och allt kändes mycket lättare.
Självklart kom det med andra jobbigheter p.g.a att jag blev vänner med de, men det är ingenting gemfört med hur jag hade det innan, och vad de ger till mig.
Många kan tro att jag är kaxig, men jag är nog mer rent av rakt på sak, uppriktig och ärlig. Jag tycker vita lögner är ganska onödiga.
Många tror nog jag är dyster för att jag inte tror på "alla kan vara snälla mot varandra" och sånna liknande saker. Jag anser att världen är smutsig och att människan är det också. Jag tror inte att det kommer ändras. För det KAN inte ändras förrän människan försvinner. Är jag hemsk?
Men jag tror att kärleken ändå kan rädda mycket. Det finns godhjärtade människor. De kan med kärlek hjälpa andra, men det når inte så långt Men det är de som gör världen möjlig att leva i.
Nu har jag skrivit om mig själv och om mina tankar. Jag skulle gärna vilja hör eran åsikt om världen också! Jag vill ha någon att diskutera med. Maila mig gärna på [email protected]
:)
Ciao!/MaNa
