At the end, alone
Händer jämt och ständigt. Hela tiden med nästan varje person jag blir lite närmare vän med.
Ingenting hänt. Plötsligt en dag kommer till skolan. Diss. Försöker fråga personen varför. Diss. Låter personen vara, antar att personen kanske tröttnat, är allmänt trött, inte lust att snacka med mig eller kanske bara inte är i bra mood. Tiden går. Försöker snacka med personen igen. Diss. Jag blir frustrerad och tycker det är dags att försöka seriöst få fram vad problemet är. Msn eller sms. "Har jag gjort dig nåt?" är min vanliga fråga. Svar: "Jag vet nog att du snackar skit om mig och tycker illa om mig egentligen bakom ryggen på mig!"....va?? Så kommer det till den punkten igen. Jag har de ALLRA flesta gånger...om inte alla gånger INTE snackat skit om nån jag går och blir bra vän med! De är ju viktiga personer för mig och om det är en vän, så blev jag ju vän för att jag tycker om personen! Om jag inte gillar personen så blir jag ju inte vän med den? Nåja. Det blir en lång diskussion och om jag har tror fattar personen att jag inte gjort det och vi blir sams. Men ibland händer det att de aldrig tror på mig och det blir slut där. Det är lungt för mig för om personen i fråga inte verkar kunna lita på mig alls, så ska vi inte vara vänner. Men det jag blir sur över är att de går och väljer att vara med någon som de VET är falsk eller att den har snackat skit om personen.
Om jag snackar skit om nån jag tycker om, är det nog då jag mår riktigt skit. Då jag inte kan ha riktig kontroll över mig själv. Jag verkligen hatar när jag är så. Men när jag då snackar skit om nån av mina vänner, tror jag att även om det kommer ut, så vet jag på något sätt att min vän kommer förstå om jag förklarar. Självklart så kommer jag må skit av att kanske ha sårat min vän men även om vi kommer bråka lite om det, så kommer min vän förstå och förlåta mig. Eftersom de flesta sakerna jag då säger, inte är nånting jag egentligen tycker. Någonting jag bara får för mig, eller månting jag vet att andra tycker.
Nu är det så att jag säger att jag knappast snackar skit, för det stämmer inte. Tror faktiskt inte att det finns NÅGON som inte snackar skit alls. Det enda jag säger är att jag inte snackar skit om de som verkligen är mina vänner. Förutom undantaget ovan.
Det verkar vara svårt att förlåta mig. Har märkt att alla andra ganska lätt blir förlåtna för saker de FAKTISKT har gjort, medan jag inte blir förlåten för något jag INTE har gjort. Lustigt. Mycket lustigt. Jag måste vara perfekt. Annars kollar folk ner på mig. Men om jag är "perfekt-hållet" så kommer folk och säger "Fan tror du att du är bättre än oss eller?? Tror du att du är värd mer eller??" etc....
Ingenting hänt. Plötsligt en dag kommer till skolan. Diss. Försöker fråga personen varför. Diss. Låter personen vara, antar att personen kanske tröttnat, är allmänt trött, inte lust att snacka med mig eller kanske bara inte är i bra mood. Tiden går. Försöker snacka med personen igen. Diss. Jag blir frustrerad och tycker det är dags att försöka seriöst få fram vad problemet är. Msn eller sms. "Har jag gjort dig nåt?" är min vanliga fråga. Svar: "Jag vet nog att du snackar skit om mig och tycker illa om mig egentligen bakom ryggen på mig!"....va?? Så kommer det till den punkten igen. Jag har de ALLRA flesta gånger...om inte alla gånger INTE snackat skit om nån jag går och blir bra vän med! De är ju viktiga personer för mig och om det är en vän, så blev jag ju vän för att jag tycker om personen! Om jag inte gillar personen så blir jag ju inte vän med den? Nåja. Det blir en lång diskussion och om jag har tror fattar personen att jag inte gjort det och vi blir sams. Men ibland händer det att de aldrig tror på mig och det blir slut där. Det är lungt för mig för om personen i fråga inte verkar kunna lita på mig alls, så ska vi inte vara vänner. Men det jag blir sur över är att de går och väljer att vara med någon som de VET är falsk eller att den har snackat skit om personen.
Om jag snackar skit om nån jag tycker om, är det nog då jag mår riktigt skit. Då jag inte kan ha riktig kontroll över mig själv. Jag verkligen hatar när jag är så. Men när jag då snackar skit om nån av mina vänner, tror jag att även om det kommer ut, så vet jag på något sätt att min vän kommer förstå om jag förklarar. Självklart så kommer jag må skit av att kanske ha sårat min vän men även om vi kommer bråka lite om det, så kommer min vän förstå och förlåta mig. Eftersom de flesta sakerna jag då säger, inte är nånting jag egentligen tycker. Någonting jag bara får för mig, eller månting jag vet att andra tycker.
Nu är det så att jag säger att jag knappast snackar skit, för det stämmer inte. Tror faktiskt inte att det finns NÅGON som inte snackar skit alls. Det enda jag säger är att jag inte snackar skit om de som verkligen är mina vänner. Förutom undantaget ovan.
Det verkar vara svårt att förlåta mig. Har märkt att alla andra ganska lätt blir förlåtna för saker de FAKTISKT har gjort, medan jag inte blir förlåten för något jag INTE har gjort. Lustigt. Mycket lustigt. Jag måste vara perfekt. Annars kollar folk ner på mig. Men om jag är "perfekt-hållet" så kommer folk och säger "Fan tror du att du är bättre än oss eller?? Tror du att du är värd mer eller??" etc....
HUR FAN VILL NI ATT JAG SKA VARA DÅ?????
Och rasister. De säger "de får fan gå och ta och åka hem till sitt eget land!" hm ok. Vi säger att alla "återvänder" till sina länder. Men vi då? Vi halv-utlänningar. Hur FAN ska vi göra?? Åker till ena landet. "DU ÄR INTE ------, DRA!" åker till det andra landet "MEH, DU ÄR INTE ____, DRA!" jaha. Är det på det viset? Vi är inget. Vi är mitten, har ingen plats att vara att känna MITT land. Klart vi kan ha nån favorit som vi anser är VÅRT land, men vi är fortfarande "bara" halvt. Vi kanske bor i ett av landet, men vi är ju som sagt, "bara" halv. Komplicerad fucked up värld vi lever i, va?
Kommentarer
Trackback
